MLM - Modersmål, Litteratur och Mediekunskap

Mårten Westö

Bild: Mårten Westö
Namn:
Mårten Westö
Född:
15.5.1967
Bosatt:
Helsingfors
Yrke:
Utbilding:
Studier vid Helsingfors universitet, bl.a. historia och journalistik
Verk:
  • Vid tröskeln (dikter). Söderströms 1990.
  • Som om det fanns (dikter). Söderströms 1992.
  • 11 finlandssvenska poeter (antologi). Söderströms 1992.
  • Nio dagar utan namn (dikter). Söderströms 1998.
  • Varför finns Vetil? (ordbok; med Henrika Ringbom och Peter Mickwitz). Söderströms 1999.
  • Om hopplöshetens möjligheter (samtalsbok; med Christer Kihlman). Söderströms 2000.
  • Dessutom översättningar av dramatik, prosa och poesi, senast Hanif Kureishis roman Gabriels gåva (Norstedts 2002) och Pekka Tarkkas biografi Pentti Saarikoski. Åren 1937-1963 (Atlantis 2003).

Intervju

Frågorna

Hur blev du författare?
  • Det var egentligen via journalistiken som jag blev författare. Jag började faktiskt med att skriva rockkritik i Hufvudstadsbladet. Sedan skrev jag rätt länge för folktidningen Ny Tid, vilket var en väldigt viktig praktiskt skrivarskola för mig, liksom för många andra unga författare under de senaste decennierna. Ungefär vid samma tid, då jag var i tjugoårsåldern, råkade jag vinna Arvid Mörne-tävlingen. Det var år 1988, och efter det började jag skriva på allvar. Tävlingen gjorde att förläggare visade intresse och den vägen fick jag förlagskontakter. Det gjorde också att jag började tänka på skrivandet på ett annat sätt. - I skolan gillade jag att skriva uppsats. Som ung läste jag mycket, i början dock mest tonårs- och idrottsböcker. Det var inte förrän i fjortonårsåldern jag började läsa "riktiga" böcker. Men då gjorde jag det med besked; under lektionerna kunde jag följaktligen sitta och läsa en roman om jag tyckte att det var tråkigt. Det var mycket omvälvande, litteraturen drabbade mig nästan som en uppenbarelse. - Ärligt talat har jag alltid tyckt att det är pompöst att titulera sig författare så fort man har debuterat. Själv visste jag ingenting om den här branschen när jag var tjugo. Egentligen är det först efter femton års arbete som man förstår hur mycket jobb och uppoffringar som skrivandet verkligen kräver.
Vilka böcker och författare har varit eller är viktiga för dig?
  • I början läste jag väldigt "tunga" böcker. Det var existentiell litteratur av Jean-Paul Sartre, Albert Camus, Hermann Hesse, Friedrich Nietzsche med flera. I dag har jag ofta tänkt att jag borde läsa om de där klassikerna för att se om jag verkligen förstod något av det jag läste. Gunnar Björling var en tidig inspirationskälla när det gäller poesin, liksom Pablo Neruda och Elmer Diktonius. - Senare blev Tomas Tranströmer en viktig författare för mig, och bland de finlandssvenska främst Claes Andersson och Tua Forsström. På senare år har jag tilltalats av allt från Elias Canetti till Paul Auster, Anton Tjechov till Joyce Carol Oates. Jag uppskattar även många svenska författare, såsom Inger Edelfelt, Göran Tunström och Åke Smedberg.
För vem skriver du?
  • Werner Aspenström brukade säga att han skriver för sin katt. Eftersom jag inte har någon katt så får jag väl tillstå att man som författare gör sitt bästa för att överträffa och framför allt överraska sig själv; då kan det födas något intressant. Ändå skriver man inte direkt för sig själv. - Själv märker jag att jag ofta har en namnlös, ansiktslös mottagare som är ett sammelsurium av människor som är och har varit viktiga för mig. Förbluffande ofta kan denna namnlösa mottagare också anta skepnaden av gamla ungdomsvänner som man inte ser längre. Vi har dock en oerhört lång, gemensam historia och det kan hända att jag vill tilltala just dem för att på något plan visa dem vem jag har blivit och varför.
Hur arbetar du som författare?
  • Det är olika för olika genrer. Överlag är mitt problem att jag är så oerhört långsam. Det är väldigt irriterande! Samtidigt kan man väl säga att det ligger något positivt i det också, eftersom långsamheten förutsätter en viss noggrannhet. Att skriva poesi är för mig som att lägga ett pussel. Det handlar mycket om att invänta, att ha tålamod. Under en lång tid gör jag anteckningar med textsnuttar, meningar och repliker. I något skede bestämmer jag att det är dags, då består arbetet i att pussla ihop det här materialet till någon form av helhet. Däremot är det sällsynt att en dikt genast blir färdig. - Med prosa eller översättningar är det helt annorlunda. De kräver en oerhörd disciplin, ja, jag måste nästan åka bort någonstans för att skriva. Det är svårare att överbrygga skrivmotståndet med prosan. - Numera har jag ett ganska schematiskt vardagsliv och ett arbetsrum sedan tio år. Min sambo är skådespelare och har ofta jobbat på kvällarna. Eftersom vi har tämligen små barn innebär det att jag tvingats vara hemma rätt mycket under kvällstid. Tidigare skrev jag på kvällarna och förundrade mig över författare som kunde skriva som kontorsslavar mellan nio och fyra. De senaste tio åren har jag i princip arbetat på samma sätt. Men vardagslivet är ju ofta ett enda jäktande, vilket egentligen rimmar illa med konstnärskapet som egentligen kräver ro och avsaknad av stress. Det där är en ständig konfliktsituation, tycker jag. Men det är också en situation man lär sig att hantera med åren.
Du har skrivit i de flesta genrer, vilken är din favorit?
Vilket är ditt förhållande till språket?
  • Språket är givetvis viktigt eftersom det är mitt centrala arbetsredskap, men det är ändå inte det centrala. Jag ser dikten ganska långt som en berättelse, det måste också finnas något utöver språket. Ändå kommer man ju inte ifrån att språket är oerhört betydelsefullt, men samtidigt en komplex fråga för en finlandssvensk författare. - Jag har vuxit upp tvåspråkigt, även om jag kommer från en helt svensk familj. Och jag minns att jag i något skede var övertygad om att jag lika bra kunde skriva på finska. Det var först i tjugoårsåldern som jag insåg hur viktig svenskan är för mig. Under de senaste fem åren har jag vistats mycket i Sverige, och även översatt böcker för svenska förlag, vilket har fått mig att grubbla mer och mer på vår språkliga utsatthet, samtidigt som det också har skärpt mitt eget språk. - Numera har jag väldigt svårt att acceptera finlandismer till exempel. Det här har lett till att vi bråkar hemma om huruvida det heter lenkkitossor" eller "gympadojor". Ibland använder jag rikssvenska ord som "fika" och "macka" och "strul" bara för att retas med mina finlandssvenska vänner. Jag hyser själv en stor kärlek till Sverige och har en genomgripande upplevelse av att vårt språk måste vara förbundet med vårt grannland för att vi ska överleva.
Vad vill du med ditt författarskap?
  • Jag tror man vill två saker. Det här låter kanske pompöst, men jag tror att det ena är att man vill hjälpa sina medmänniskor, ge insikter, få människor att betrakta världen på ett annat sätt. Det har varit hälsosamt för mig att vara kolumnist i Hufvudstadsbladet; en kolumn läses av fler människor än en diktsamling, och det har varit en annorlunda erfarenhet att få direkt feedback. Det är väldigt roligt. Och det är, tror jag, i grunden det allra viktigaste för en författare. - Det andra är att jag tror att man som författare vill lära känna sig själv, överraska sig själv. När skrivandet är roligt finns det ingenting roligare. Fast å andra sidan kan det ju vara rätt jobbigt också, när det inte löper, då hittar man på all världens undanflykter för att inte behöva skriva, det kan ge upphov till väldigt komiska situationer... För mig är till exempel poesin ett sätt att varsebli omgivningen på ett annorlunda sätt, att synliggöra saker som vi vanligtvis inte ser, de dolda världarna omkring oss. Det finns ju så mycket annat än den här påtagliga fysiska världen.
Vilka är de ämnen du återkommer till i dina böcker?
  • Hur man formades som människa, något slags utanförskap, ett försök att överbrygga en ensamhet, känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans. Författaren Veijo Meri har sagt att författare är sådana som är dåliga på att uttrycka sig, och därför blir de sådana som uttrycker sig. Visserligen finns det författare som är jättebra på det retoriska. Sådan är inte jag, och det kanske jag försöker kompensera på andra sätt. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att skriva brev till exempel, kanske för att man då inte blir avbruten hela tiden... - Det andra som är centralt för mig är en strävan att inte skriva "neråt"; jag tror det måste finnas en underdog-position i det mesta man skriver, en strävan att upprätta något eller någon, ifrågasätta, inte att skriva någon på näsan. - Det tredje som är viktigt för mig är det komiska, jag älskar filmkomedier och skulle gärna skriva mer roliga texter, poesin blir lätt så allvarlig och högstämd.
Vilken betydelse har litteraturen i det finlandssvenska samhället?
  • En mycket stor betydelse, den är grundbultarna i vår identitet. Nackdelen är att det är så trångt eftersom vi är så få. Många har svårt för att gräla och det är svårt att föra debatter när alla känner alla. Efter kriget var det självklart att finlandssvenska författare automatiskt fick utrymme i Sverige. Numera ser världen annorlunda ut. - I Sverige finns det inte automatiskt ett intresse för oss, vilket ju på sätt och vis är absurt eftersom vi skriver på samma språk. I den här situationen gäller det för oss att helt enkelt skriva så bra böcker att svenska förlag inte kan låta bli att ge ut oss.
Vad ger dig inspiration?
  • Kärlek, inte sällan min kloka sambo, mina barn, musik, andra författare och kolleger - och så naturen förstås.
Vilka yrkesmässiga förhoppningar har du?
  • Jag hoppas lära mig skriva bättre. Och så vill jag fortsätta att pröva på och utforska olika saker. Mina barn tjatar ibland om att jag borde skriva en barn- eller ungdomsbok. Kanske gör jag det en vacker dag. Jag skulle också gärna skriva en bra teaterpjäs, lära mig skriva sånger och någon gång skriva en riktigt bra berättelse.
Vilket är ditt förhållande till husdjur?
  • När jag var barn hade vi en hund, en boxer. Den var väldigt viktig för mig. Kruxet var bara att den blev väldigt argsint på äldre dar, skulle alltid slåss när man var ute och gick med den. Det ledde till vissa traumatiska erfarenheter som gör att jag dragit mig för att skaffa hund som vuxen. Dessutom tycker jag inte att man ska ha hund när man bor i innerstan. - Trots att jag varit hundmänniska i halva mitt liv så har jag faktiskt lärt mig att uppskatta katter mer på senare år. Men jag skulle inte gå så långt som att säga att jag älskar katter. Mitt förhållande till husdjur är väl intresserat men inte särskilt passionerat nuförtiden.