MLM - Modersmål, Litteratur och Mediekunskap

Nalle Valtiala

Bild: Nalle Valtiala
Namn:
Nalle Valtiala
Född:
2.1.1938
Bosatt:
Grankulla
Yrke:
Författare och pensionerad modersmålslärare
Utbilding:
Fil. dr.
Verk:
  • Landet Marita (novellsamling). Schildts 1961.
  • Åtta noveller (novellsamling). Schildts 1963.
  • Äventyret (novellsamling). Schildts 1965.
  • Varning för människan (miljöpamflett). Schildts 1968.
  • Notvarp i Sargassohavet (essäsamling). Schildts 1972.
  • Lotus (roman). Schildts 1973.
  • Tonga (reseskildring). Schildts 1974.
  • Res västerut, unge man! (essäsamling). Schildts 1978.
  • I Mark Twains hjulspår (reseskildring). Schildts 1982.
  • Nationens hjälte (roman). Bra Böcker 1986.
  • Yin och Yang (saga). Schildts 1987.
  • Narkissos (roman). Schildts 1988.
  • En galen tebjudning (roman). Editum 1991.
  • Pojken som gick under jorden (barnbok). Editum/Schildts 1993.
  • Tang (roman). Schildts 1995.
  • På min mammas gata (självbiografisk roman). Schildts 1999.
  • James Fenimore Cooper's Landscapes in the Leather-Stocking Series and Other Forest Tales (The Finnish Academy of Science and Letters) (doktorsavhandling). Helsingfors universitet 1998.
  • På Korpila gård (roman). Schildts 2003.
  • Anna (roman). Schildts 2005.
  • Har även skrivit ett tjugotal scenpjäser och hörspel av vilka hörspelet Buller (1970) är mest uppmärksammat.

Intervju

Frågorna

Hur blev du författare?
  • Jag har alltid varit en bokmal. Jag lever i litteraturen, det gjorde jag redan som pojke. Redan som pojke var det klart att jag skulle bli författare. Vill man psykologisera kan man förstås säga att man blir författare på grund av att man har ett behov att hävda sig. När man lever som en mus måste man skriva som ett lejon. Det handlar med andra ord om ett behov att göra intryck.
Vilka böcker och författare har varit eller är viktiga för dig?
  • Mark Twain är den stora husguden. Den anglosaxiska, svenska och japanska litteraturen är viktiga. En som jag tycker är suverän är Selma Lagerlöf. Verner von Heidenstam, August Strindberg och Göran Tunström är andra jag uppskattar.
För vem skriver du?
  • För mig själv. Jag njuter av att skriva. Jag har en läsare i tankarna, men det är inte en bestämd läsare. Jag skriver också för att visa att banne mig, det svenska språket lever också i Finland! I vissa fall är vi till och med föregångare - jag tänker på modernisterna. - Jag skriver för barn också, jag har ju skrivit några barnböcker. När jag skriver för barn skriver jag samtidigt även för vuxna, och tvärtom, det är fråga om flytande gränser. Ibland känns det som om det är texten som skriver mig.
Hur arbetar du som författare?
  • Jag upplever det som väldigt lustbetonat att skriva; många författare tycker att det är plågsamt att skriva. När jag arbetade som lärare såg jag till att få lediga morgnar under vårterminerna. Jag vill skriva på morgonen. Hade jag håltimme i skolan skrev jag även då. Nu när jag blivit pensionerad har jag förstås mer tid att skriva, och min senaste bok är också den tjockaste jag skrivit. När jag inte skriver bearbetar jag kommande projekt mentalt.
Du har skrivit i de flesta genrer, vilken är din favorit?
Vilket är ditt förhållande till språket?
  • Språket har alltid fascinerat mig, det finns ett kärleksförhållande mellan mig och svenska språket - och även andra nordiska språk. Det är underbart att försöka brottas med språket, så långt som det är möjligt. Det är inte så att man är språkligt fulländad även om man är modersmålslärare. Att vara modersmålslärare kan vara ett handikapp, man skriver för korrekt. Därför har jag försökt skriva på slang, novellen "Lokkin" är ett sådant försök. Jag har även skrivit "Julevangeliet" på slang. Det här är helt seriöst och inte fråga om parodier, även om det kan verka så. - Det finns många hot mot språket, från finskan och engelskan och det nya datasamhället, och det försöker jag motverka. I synnerhet männen har kapitulerat när det gäller böcker och det är synd. Män blir så tråkiga om de bara sparkar fotboll. Hur utvecklar man sin relation till verkligheten då?
Vad vill du med ditt författarskap?
  • Överleva tiden, få kontakt med människohjärtan, hylla mitt modersmål och en massa annat. Jag vill också vara en i en stor internationell litterär familj, och jag upplever att jag är med i ett samtal som pågått sedan Homeros, och även före Homeros, men det vet vi inte så mycket om. Jag vill göra en insats och stödja andra. Det är inte meningen att konkurrera ut andra, man ska stödja varandra.
Vilka är de ämnen du återkommer till i dina böcker?
  • Relationen till naturen. Jag har också börjat skriva mer och mer personligt om mig själv, om min familj och framför allt om mina föräldrar. Det är visserligen länge sedan de gick bort men när jag skriver om dem blir de levande. Att skriva är också ett sätt att övervinna tiden och återuppliva det förflutna. Det här handlar romanerna "På min mammas gata" och "På Korpila gård" om.
Vilken betydelse har litteraturen i det finlandssvenska samhället?
  • På grund av minoritetspositionen är den större än i de flesta andra samhällen. Procentuellt sett har vi fler författare än de flesta andra kulturer. Även om man kanske använder mindre och mindre tid på böcker, blir man ofta en läsare när man blir äldre. De där dataspelen kan man inte hålla på med hela livet. Litteraturen består av hela mänsklighetens samlade förråd av minnen, tankar och drömmar. Det är synd att inte gå in i den guldgruvan. Upplever man något krisartat har man ett behov att bearbeta det, och det kan man göra genom att läsa det som andra har skrivit. - Jag tror att alla kan blir författare, liksom alla kan sjunga, men det kräver träning. På manligt håll verkar intresset för att bli författare ha minskat. Bland våra yngre lyriker och prosaister är det långt färre manliga än kvinnliga. Det här är ingalunda något som jag vill beklaga, men jag tror att det finns plats för fler män här. Det är förstås också en ekonomisk fråga En del kan tänka att man inte blir rik på att bli författare, men litteraturstödet i Finland är världsbäst. Ingen författare behöver svälta, man klarar sig bra som författare och man behöver bara äta en middag om dagen.
Vad ger dig inspiration?
  • Alla minnen som jag bearbetar, notiser i tidningar, jag klipper hela tiden ut saker ur tidningar. Det är fascinerande att bearbeta gamla myter. Jag älskar den grekiska mytologin, jag älskade den redan under min skoltid. Det har heller inte kommit några nya myter till, bara nya varianter av de gamla.
Vilka yrkesmässiga förhoppningar har du?
  • Att hinna skriva så mycket som möjligt och få nya idéer. Jag tror inte man slutar utvecklas när hjärnan slutar växa. En konstnär blir heller aldrig pensionär. Jag har aldrig varit rädd för att plötsligt inte ha något mera att säga. Kanske är jag inte tillräckligt självkritisk. Jag skriver kåserier varje vecka i Hufvudstadsbladet och ibland kan jag undra vad jag ska hitta på till nästa vecka, men så får jag genast fyra idéer. I själva verket har jag idéer så att jag kunde skriva kåserier under flera år framåt och minst en roman. Ju fler idéer man kläcker desto mer idéer har man. Det är som för en spindel, tråden tar aldrig slut.
Vilket är ditt förhållande till husdjur?
  • Jag är en otroligt stor djurvän, kattvän framför allt. Vi hade en katt som dog och sörjer den väldigt. En orsak till att vi inte skaffade något nytt husdjur var att det var så smärtsamt när vår katt dog. Vi har också haft två hundar, en som var oerhört fin och en annan som var ilsken och som vi fick ge bort. I min barndom hade jag fina hundupplevelser. Jag är fascinerad av hästar men lite rädd för dem. Det harmar mig att jag inte lärde mig mjölka kor för hand när jag som barn tillbringande fem-sex somrar på en gård i Tavastland. Jag tycker också mycket om ormar och spindlar.